Alla har vi varit tonåringar och alla har vi säkerligen haft e och annan disputb med våra föräldrar. Vi glömmer ibland att vi är deras käraste äodel och att de bara vill oss väl. Allt tjat om att vi måste städa våra rum, plugga till våra prov, gå till skolan, jobba för att tjäna pengar mm är bara väl menat. Våra föräldrar vill bara att vi ska lyckas och få ett så bra utgångsläge när vi ska ta steget ut i vuxenlivet efter våran, eventuella, högskole/universitet examen. De vill kunna känna sig stolta över sina barn och känna att de har lyckats som föräldrar.

Jag har många gånger varit så arg på mina föräldrar pga allt tjat men innerst inne vet jag myckrt väl att de brar vill mig väl. Jag pluggar på universitetet i Lund, bor hemma och slipper ta hemska studielå. Mina föräldrar hjälper mig ekonomiskt om jag behöver och ställer alltid upp i ur och skur, spelawr ingen roll vad det handlar om. Det enda de begär av mig i detta läge är att jag sköter mina studier, vilket jaggör. Det är inte alla föräldrar som låter sina barn bo kvar hemma unders deras studietid på högskola/universitet men jag är evigt tacksam att mina föräldrar ger mig möjligheten att komma ut i arbetslivet utan några krav på att betala tillbaka mina lån. Jag kommer inta ha några om jag inte bestämmer mig för att flytta.

Detta inlägg kommer direkt från mina tankar. Har grubblat fram och tillbaka hela dagen om föräldrarnas roll i deras barn uppväxt, vilken tuff uppgift de har. Att jag är mina föräldrar evigt tacksam för allt jag har fått från de, all kunskap, lycka och hela mitt liv, är något jag står fast vid. Det är något som har en stor plats i mitt hjärta.

Jag älskar er, Mamma och Pappa, with all my heart! Ni kommer föralltid ha en stor plats i mitt hjärta, för de ni är. Ni har två hjärtan av guld och är overdeliga. Tack för allt!