Denna helgen har junior SM i friidrott hållts på atleticum här i Malmö. Jag hade sedan innan bestämt mig för att inte gå och titta på det, rättare sagt, för snart 3 år sedan när jag bestämde mig för att lägga friidrotten åt sidan sa jag till mig själv att om jag någon gång skulle titta på friidrott så skulle det vara på TV. Anledningen till detta beslut var för att jag visste att om jag skulle ta mig till en arena och sitta där i publiken så skulle jag "skada" mig själv. Jag skulle sakna det så himla mycket. Jag gjorde ju inte ett frivilligt val att sluta utan det var en skada som satte stopp för allt och därför ville jag inte utsätta mig för saknaden. Men igår gjorde jag ett undantag. Jag bestämde mig för att promenera bort till mitt gamla "andra hem", Atleticum, där då junior SM skulle hållas för att hejja fram en av mina bästa vänner till en medalj.

Det var självklart jätte jobbigt att sitta där och se alla gamla rivaler tävla för medaljerna och visst kröp det i benen men jag tog mig dit med inställningen att allt skulle handla om min vän Vuk och inget/ingen annan! Jag skulle lägga all min energi på att stötta honom till hundra procent och lägga alla mina krafter på att hejja (läsa vråla) fram honom till en pallplats, och visst lyckades jag (och de andra som var där för hans skull)! Han gjorde personligt rekorrd flera gånger och slutade tillslut på en andra plats med det nya fina rekordet 7.00m (han tävlade i längdhopp).

Snacka om att vi alla var superglada för hans skull, att han äntligen var tillbaka efter så mycket skadebekymmer! GRATTIS VUK, det här var du verkligen värd!! Nästa helg är det senior SM som gäller och då ska jag sitta här hemma och hålla tummarna för att han kan förbättra sitt resultat ytterliggare några cm så att han kan komma hem med ytterliggaer en medalj!

Detta är inte Vuk, utan min vän Sebastian Bayer (europamästare 2009 (Turin) och europarekordhållare)