Ja nu har jag sagt det till alla nära och kära som inte fick reda på det samma dag, nu känner jag att jag kan lätta på hjärtat och tala om det för hittills har det varit riktigt jobbig. Jag har fortfarande inte förstått att han inte finns längre. Den 19 december 2008 blev Leo påkörd av en bil när vi var på besök hos Bens familj i Kungälv, Göteborg. Han sprang ut i trädgården som vanligt när vi öppnar dörren och där sprang han runt som en vilde och hade jätte skoj. Det som inte var så bra var att det var supermörkt och eftersom han var svart kunde vi inte se honom utan bara höra hur han sprang runt i den stora trädgården. Efter ett tag sprang han in i grannens trädgård och fram till deras grind. Nu, tänkte jag. Nu har jag chansen att fånga in honom.

Då hände det. Då fick han syn på en hund på andra sidan gatan och det slog slint i huvudet på honom. Han tryckte sig igenom de smala springorna i grinden och jag var sååå nära på att fånga honom men han var helt inne i leken, fintade mig och sprang rätt ut mot vägen. Jag skrek av förtvivlan när jag insåg att han var påväg ut mot vägen. Jag vände mig om och både Ben och jag sprang efter honom. Precis innan han var över vägen kom en bil i full fart och vi hörde bara en smäll. Bilen stannade inte och där låg vår lille Leo och sprattlade. Ben sprang rätt ut i vägen och plockade upp honom i sin famn. Han var hel men ändå kom det massor av blod från munnen på honom. Något organ hade förmodligen gott sönder i honom och han kippade efter anda. Ben sprang upp med honom mot huset och jag satt kvar på gatan och bara grät och skrek. En kort sekund där efter hörde jag Ben hur han skrek, Leo hade somnat in. Hade den där bilen bara kommit en sekund senare så hade Leo fortfarande varit vid liv men ödet har sin egen vilja. Vi virade in honom i en filt och jag kände på hans tassar för en sista gång innan vi begravde honom i trädgården där han älskade att springa.

Den kvällen och natten var det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag har nog aldrig gråtit så mycket och känt en så oerhörd smärta i hela mitt liv. Livet känns så tomt utan min lille vän. Många tänker säkert att jag är helt knäpp som kan bli så ledsen av att en hund dör, men han var inte bara en hund. han var min vän, en familjemedlem. Han var den som alltid var så glad när man kom hem, den som man kunde krama när man var ledsen, helt enkelt den som alltid muntrade upp en i ens mörkaste stunder. Han var snäll mot alla och älskade livet.

Nu är han borta och finns inte längre i livet. Men ett som är säkert. Han kommer alltid finnas hos mig, i mina tanka och minnen, som den finaste och bästa hunden i världen. Allt var bara en lek för honom och det är verkligen synd att det skulle sluta på detta sätt.

Nä nu kan jag inte skriva mer för nu gråter jag alldeles för mycket. Nu har jag iaf berättat för alla er så nu är det jobbiga över. Nu behöver jag inte berätta det för fler och kan sörja på egen hand.